Jag ligger i ambulansen, gråter, skrattar, snorar, samtidigt som jag berättar min livshistoria för den underbara ambulanspersonalen som orkar lyssna på lilla mig som har så mycket att berätta, så mycket att jag börjar i helt fel ordning... allt bara kommer ur min mun, jag behöver inte tänka & det är inte mycket hon behöver fråga mig om (förutom då personnumret) och då får hon både mitt för, efternamn, adress, ort, post nr, tävlingsteamet & vem min coach då var. Jag kunde alltså inte bara enkelt svara på den frågan hon just ställde, utan jag ville helst berätta allt om mig själv, för att jag var stolt, jag är stolt över mig själv, jag är stolt över att heta Rebecca Jonsson, jag är stolt över mina värderingar, jag är stolt över vad jag har åstadkommit, jag kände mig nästan klar med allt. Jag låg där i ambulansen med en bra känsla, för jag visste att det är det här som är nyckeln till en bättre version av BeccisenJonsson.

Nu har vi kommit in till Vrinnevisjukhuset i Norrköping & jag kunde nästan helt själv hoppa ner från ambulansen ner på marken, (jag behövde ett handtag) & jag får en filt, en specialare (extra värmd) för mig då jag var en liten tunnis utan fett på kroppen. Jag får ett rum, ett tillfälligt rum på förmodligen akuten... Dem tar massor med tester på mig, alla näringsvärden, blodtryck, puls, droger... En riktig hälsokontroll med andra ord! Alla värden & svar var positiva! Så kroppen var det inget fel på, eller i alla fall den fysiska kroppen.... Slussades alltså in på psyk, det var den mentala biten som jag behöver lite hjälp med... 

Dag 1, fängelsepsyk: Jag kommer in genom den låsta dörren, med sällskap av en väktare... Jag ser en skylt där det står väntrum som en stor lampa lyser upp.. Det är mörkt & jag blir rädd, rädd på riktigt. Jag postar en bild på insstagram med den här skylten & skriver något i stil med "det enda jag gör här är att vänta...." Jag lägger upp allt på instagram, alla mina känslor alla bilder, allt jag gör vill jag visa världen.. Men jag inser inte själv att jag faktiskt är på psyk. Jag var så sjuk att jag själv inte insåg hur sjuk jag var......

Efter en lång väntan får jag prata med en läkare... Samtalet går bra & jag sitter med öppna armar för den hjälpen som jag erbjuds. Jag är helt villig att ta emot eran hjälp & jag säger att jag kommer att lyssna på er & ta in vad ni säger & även göra som ni säger, om det inte är något jag tycker låter fel eller konstigt i mina öron.. Då kommer jag att ifrågasätta varför. Det tycker han låter bra.. Så kommer vi till det här med maten.. Jag förklarar klart & tydligt (eller mitt bästa, i det skicket jag var i då) att jag går på en superstrikt diet & ska upp på scen & tävla om 6 veckor, bara jag får min mat & sova lite så är jag nöjd... Då säger så här: "Du MÅSTE äta vår mat" då flippade ur.. Jag hatar när folk jag inte känner, litar på, eller har det minsta förtroendet för säger åt mig vad jag måste göra... Jag tar min, proteinshake, mina aminosyryr & min väska & flyr ut ut rummet skrikandes "Nu är jag arg på dig" "Jag tänker inte vara här"!!!!!

Jag springer ut från rummet till den svarta korridoren, efter mig springer läkaren ut in i ett annat rum... Jag springer till dörren, den är låst... Jag springer runt som en yr höna, men jag kommer inte ut jag är fast på psyk.. Blir kissnödig, försöker hitta en toalett, hittar ingen toalett, blir ännu galnare, argare, ledsen, rädd, svimfärdig, vrålhungrig & helt förstörd går jag framåt, tittar på alla dörrar... Det lyser rött på varenda rum jag ser, jag försöker hitta mitt rum, men jag kan inte minas vilket det var.. Jag är ju inte helt borta.. Jag har fattat att jag är på psyk & kan inte rycka i alla dörrhandtag, jag är FÖR I HELVETE PÅ PSYK tänkte jag, man vet ju inte vad man kan möta om man rycker & sliter i alla dörrar.. Jag fick ännu mer panik, jag tror jag ska dö, men jag vill för fan leva....

Till slut hittar jag personal & försöker få fram att jag är hungrig & törstig.. Idioterna fattar inte att jag menar allvar..... Jag får alltså slita av mig kläderna & börja posera för att visa att jag var i tävlingsform 6 veckor innan tävling.. Jag hade i princip inget fett på kroppen alls & inte heller glykogen lagrat.. Jag hade bara ätit min frukost.... En av personalen filmar mig när jag gör mina kvartsvändningar.. Men trots detta så får jag inget att äta. Jag lägger upp videon på instagram i hopp om att någon/min coach ska se att jag är i tävlingsform & behöver näring.... Och att han skulle komma & ge mig mat... Det gjorde han inte. Ingen gav mig mat, när jag behövde det som mest......

Efter att jag hade samlat mig lite mer mentalt så börjar jag skälla på dem & bli riktigt arg för att jag måste ju få något att äta.. Det ser du väl... Till slut erbjuder dem mig en jävla macka.... & jag blir ännu argare & säger ungefär så här: "Jag vill för i helvete inte ha en macka, den innehåller ju inga jävla näringsämnen.." Låser in mig på toaletten & ringer vän efter vän, släkting efter släkting.. Ingen vill hämta mig heller. Jag dör typ.. Men bara nästan, jag går ut från toaletten, lite lugnare, men fortfarande svinarg & helt söndergråten... Jag inser att det är här jag måste stanna.. Jag sätter mig i väntrummet, helt skräckslagen & så hungrig att jag knappt vet vad jag heter längre.... 

Till slut skriver jag in mig själv där, på psyk. Slussas mellan flera avdelningar.... Svajar mellan liv & död, rent mentalt.. Det är i alla fall min känsla, där & då... Fortsättning följer........

Det är lördag, datumet är den 30 April 2016 & jag står på crosstrainern på gymmet Aktiv Hälsocenter i Finspång... Jag har stått där i 55 minuter, jag har 5 minuter kvar. Kroppen är stark, den orkar 5 minuter till, den skulle klara av 5 timmar till för att det är den van vid. Jag har tränat 3-4 pass om dagen 7 dagar i veckan & gått på en strikt tävlingsdiet med Alströmerpokalen som mål, jobbat i princip dygnet runt, tränat på rasterna & sprungit milen mitt i natten när jag inte kunde sova... Natten till lördagen den 30 April sov jag 5 timmar & det var mer än vad jag har sovit på 2 veckor. 

Jag står kvar på crosstrainern, det är för i helvete bara 5 minuter kvar... Hur svårt kan det va, tänker jag surt... Vet ju själv att jag har klarat av 5-6 timmars träning på en dag & jag kan inte ens stå här i 5 minuter till.. Vad är det som händer.. Jag orkar inte stå kvar min tid som Erik min dåvarande coach hade sagt åt mig att köra.. Det här var ju semester, jag tänkte lägga upp en bild på instagram & skriva så här: "Nu var semestern slut, dags för det hårda arbetet.. & så tänkte jag lägga upp en bild på mig själv när jag poseringstränar..."

Den där bilden blev aldrig tagen, men jag avslutade i alla fall min semester på ett ganska dramatiskt sätt.... Jag gråter, skakar, skriker, trampar, svettas & försöker stå kvar tiden ut.. Jag klarar det inte, det snurrar i mitt huvud, jag hör bekanta röster, jag hör mina fina vänner, dem som jag alltid har kul med, dem som alltid stöttar mig, dem som jag alltid stöttar... Min underbara gymfamilj är samlad runt mig på gymmet lördagen den 30 April 2016.

Jag hör dem, suger åt mig som en svamp av deras fina komplimanger till lilla mig & jag vill ingen hellre än att bara prata med dem, berätta för dem hur mycket dem betyder för mig... Men jag får inte fram ett endaste ord, jag kan inte ens öppna mina ögon & se dem.. Jag får panik, jag bara ligger där & kan inte göra någonting.. Från nåågonstans får jag energi & börjar helt plötsligt vakna till liv, gråter, skriker, skakar... Där & då ville jag inte leva längre.. Jag kände att jag inte hade kontroll över mig själv, över min livssituation... Jag får alltså en riktigt jävla hemsk panik-ångest-attack...

Jag svimmar igen... Men nästa gång jag vaknar så ser jag något grönt & gult, jag ser ambulanspersonal, jag förstår ingenting... Fast dem förklarar för mig att jag har svimmat på gymmet så förstår jag det inte.. Jag tror det är en dröm, inte har väl jag svimmat på gymmet.. Så hårt kan jag väl inte ha pressat mig själv.. Tydligen så är jag ganska duktig på att pressa mig själv.. Är väl godkänt om man svimmar & skriver in sig själv på psyk i 4 dagar.. Jag behöver hjälp, proffesionell hjälp.. Jag behöver något mer än en coach, han räcker inte till. Han kunde inte hjälpa mig framåt i den situationen jag var i då. 

Om jag skulle ha behållt Erik Anklew som min coach så skulle jag vara tvungen att göra exakt som han säger & jag vet själv att jag inte kommer att klara av det så jag sa upp mig som klient & började där & då coacha mig själv, med stöttning & support från vänner, familj & mina underbara skötare på psyk. Jag litar inte på Erik till 100 % för att jag tycker att han borde ha sett att jag skulle ha kollapsat & det gjorde han, men det var för sent.....