Jag ligger i ambulansen, gråter, skrattar, snorar, samtidigt som jag berättar min livshistoria för den underbara ambulanspersonalen som orkar lyssna på lilla mig som har så mycket att berätta, så mycket att jag börjar i helt fel ordning... allt bara kommer ur min mun, jag behöver inte tänka & det är inte mycket hon behöver fråga mig om (förutom då personnumret) och då får hon både mitt för, efternamn, adress, ort, post nr, tävlingsteamet & vem min coach då var. Jag kunde alltså inte bara enkelt svara på den frågan hon just ställde, utan jag ville helst berätta allt om mig själv, för att jag var stolt, jag är stolt över mig själv, jag är stolt över att heta Rebecca Jonsson, jag är stolt över mina värderingar, jag är stolt över vad jag har åstadkommit, jag kände mig nästan klar med allt. Jag låg där i ambulansen med en bra känsla, för jag visste att det är det här som är nyckeln till en bättre version av BeccisenJonsson.

Nu har vi kommit in till Vrinnevisjukhuset i Norrköping & jag kunde nästan helt själv hoppa ner från ambulansen ner på marken, (jag behövde ett handtag) & jag får en filt, en specialare (extra värmd) för mig då jag var en liten tunnis utan fett på kroppen. Jag får ett rum, ett tillfälligt rum på förmodligen akuten... Dem tar massor med tester på mig, alla näringsvärden, blodtryck, puls, droger... En riktig hälsokontroll med andra ord! Alla värden & svar var positiva! Så kroppen var det inget fel på, eller i alla fall den fysiska kroppen.... Slussades alltså in på psyk, det var den mentala biten som jag behöver lite hjälp med... 

Dag 1, fängelsepsyk: Jag kommer in genom den låsta dörren, med sällskap av en väktare... Jag ser en skylt där det står väntrum som en stor lampa lyser upp.. Det är mörkt & jag blir rädd, rädd på riktigt. Jag postar en bild på insstagram med den här skylten & skriver något i stil med "det enda jag gör här är att vänta...." Jag lägger upp allt på instagram, alla mina känslor alla bilder, allt jag gör vill jag visa världen.. Men jag inser inte själv att jag faktiskt är på psyk. Jag var så sjuk att jag själv inte insåg hur sjuk jag var......

Efter en lång väntan får jag prata med en läkare... Samtalet går bra & jag sitter med öppna armar för den hjälpen som jag erbjuds. Jag är helt villig att ta emot eran hjälp & jag säger att jag kommer att lyssna på er & ta in vad ni säger & även göra som ni säger, om det inte är något jag tycker låter fel eller konstigt i mina öron.. Då kommer jag att ifrågasätta varför. Det tycker han låter bra.. Så kommer vi till det här med maten.. Jag förklarar klart & tydligt (eller mitt bästa, i det skicket jag var i då) att jag går på en superstrikt diet & ska upp på scen & tävla om 6 veckor, bara jag får min mat & sova lite så är jag nöjd... Då säger så här: "Du MÅSTE äta vår mat" då flippade ur.. Jag hatar när folk jag inte känner, litar på, eller har det minsta förtroendet för säger åt mig vad jag måste göra... Jag tar min, proteinshake, mina aminosyryr & min väska & flyr ut ut rummet skrikandes "Nu är jag arg på dig" "Jag tänker inte vara här"!!!!!

Jag springer ut från rummet till den svarta korridoren, efter mig springer läkaren ut in i ett annat rum... Jag springer till dörren, den är låst... Jag springer runt som en yr höna, men jag kommer inte ut jag är fast på psyk.. Blir kissnödig, försöker hitta en toalett, hittar ingen toalett, blir ännu galnare, argare, ledsen, rädd, svimfärdig, vrålhungrig & helt förstörd går jag framåt, tittar på alla dörrar... Det lyser rött på varenda rum jag ser, jag försöker hitta mitt rum, men jag kan inte minas vilket det var.. Jag är ju inte helt borta.. Jag har fattat att jag är på psyk & kan inte rycka i alla dörrhandtag, jag är FÖR I HELVETE PÅ PSYK tänkte jag, man vet ju inte vad man kan möta om man rycker & sliter i alla dörrar.. Jag fick ännu mer panik, jag tror jag ska dö, men jag vill för fan leva....

Till slut hittar jag personal & försöker få fram att jag är hungrig & törstig.. Idioterna fattar inte att jag menar allvar..... Jag får alltså slita av mig kläderna & börja posera för att visa att jag var i tävlingsform 6 veckor innan tävling.. Jag hade i princip inget fett på kroppen alls & inte heller glykogen lagrat.. Jag hade bara ätit min frukost.... En av personalen filmar mig när jag gör mina kvartsvändningar.. Men trots detta så får jag inget att äta. Jag lägger upp videon på instagram i hopp om att någon/min coach ska se att jag är i tävlingsform & behöver näring.... Och att han skulle komma & ge mig mat... Det gjorde han inte. Ingen gav mig mat, när jag behövde det som mest......

Efter att jag hade samlat mig lite mer mentalt så börjar jag skälla på dem & bli riktigt arg för att jag måste ju få något att äta.. Det ser du väl... Till slut erbjuder dem mig en jävla macka.... & jag blir ännu argare & säger ungefär så här: "Jag vill för i helvete inte ha en macka, den innehåller ju inga jävla näringsämnen.." Låser in mig på toaletten & ringer vän efter vän, släkting efter släkting.. Ingen vill hämta mig heller. Jag dör typ.. Men bara nästan, jag går ut från toaletten, lite lugnare, men fortfarande svinarg & helt söndergråten... Jag inser att det är här jag måste stanna.. Jag sätter mig i väntrummet, helt skräckslagen & så hungrig att jag knappt vet vad jag heter längre.... 

Till slut skriver jag in mig själv där, på psyk. Slussas mellan flera avdelningar.... Svajar mellan liv & död, rent mentalt.. Det är i alla fall min känsla, där & då... Fortsättning följer........

 

Petra

18 maj 2016 05:29

Har följt lite på din insta och läste detta precis och måste bara säga att jag blir hemskt orolig för dig. Vi är jämn gamla och jag tänkte också tävla men istället väntar på barn..
Men bilden jag har fått av dig är en tjej som inte inser att du inte mår bra, denna tävling är ingenting som du borde syssla med då du psykiskt sätt inte stark och har extremt farlig syn på bland annat maten.
Du tar mängder av bilder och postar 24/7 för att få feedback, men flickan i dig behöver ta 3 steg tillbaka och inse vad du håller på med...


du tycker säkert att jag e en idiot med detta inlägg, du ser mig som en idiot som hindrar dig och är avundsjuk och är bara allmänt elak...

Men nej, jag bryr om dig och är rädd för vägen du vandrar på...
Du borde INTE tävla då du mår som du gör, för psyket tar mer skada än nytta

Rebecca Jonsson

19 juni 2016 16:40

Hej Petra! Du har helt rätt i att jag var så sjuk att jag själv inte insåg de... Men jag ser nu mitt beteende från ett annat perspektiv & det har skett en stor förändring.. Jag har inte alls behovet av att posta 100 bilder om dagen för att få bekräftelse, det behövde jag för bara 2 veckor sen.. Det är inget som försvinner över en natt & jag måste verkligen tänka mig för hela tiden så jag inte lägger upp massor med bilder.. Beteendet sitter kvar, men jag gör något åt situationen. TACK Petra för dina kloka ord! Jag tror att anledningen till att du kommenterade är för att du bryr dig, på riktigt.. Kram på dig!

 

Krya på dig

18 maj 2016 06:55

Jätte tråkigt det som hände, men jag måste försvara Erik, var inte han utomlands när detta hände? Det är ju inte så lätt att komma med mat till Norrköping när han är i Turkiet på semesterresa med familjen.. Kram på dig.

Rebecca Jonsson

19 juni 2016 16:40

Hej! Tack! Jag klandrar inte Erik, han gjorde allt rätt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag frågade en Licensierad Personlig Tränare mig om mitt välmående... Jag svarade sådär, eftersom jag idag inte lyfte mina maxvikter. Igår skulle jag köra cardio, jag hade bestämt mig för att stå på crosstrainern i 97*2 minuter. Stå på crosstrainern...

Tack vare min mamma & pappa existerar jag. Tack vare mina syskons glädje & energi är jag lycklig & gladare än någonsin just nu. Tack vare min släkt har jag blivit klokare. Tack vare mina vänner har jag det bästa stödet som jag kan få. Jag älskar er! ...

Jag kan inte påverka något som har passerat.. Jag kan inte påverka det som har hänt.. Jag kan inte påverka vad jag har gjort.. Men jag kan påverka vad jag gör här & nu! Jag kan nu ta 10 djupa andetag & bara njuta av stunden här & nu. Det är nu jag ka...

Jag följde inte planen. Jag gjorde INTE som Erik sa åt mig att göra. Han har sagt åt mig flera gånger att bromsa lite men jag fattade inte att han menade allvar förrän han skakade om mig på gymmet & sa att jag kommer gå upp på scenen blöt om jag fort...

Avdelningen kallas PIVA, en speciell Psykiatrisk intensivvårdsavdelning för patienter som har ett väldigt stort behov av vård. Nästan alla intagna på Piva är tvångsomhändertagna, förutom jag. Jag var där frivilligt. Dem andra som var där vårdades enl...