Idag frågade en Licensierad Personlig Tränare mig om mitt välmående... Jag svarade sådär, eftersom jag idag inte lyfte mina maxvikter. Igår skulle jag köra cardio, jag hade bestämt mig för att stå på crosstrainern i 97*2 minuter. Stå på crosstrainern i 97 minuter, äta en kvarg & ställa mig där igen. Anledningen till att jag ville stå i 97 minuter är för att det är max på den maskinen (svindåligt då jag vill ha ett jämt tal) den kanske kan gå till 100, men i sådana fall inte med motståndet 12 som jag alltid strävar efter att köra på. Efter 97 minuter kommer denna text upp: "COOL DOWN" & motståndet försvinner...

Jag har lyft 135 kg i marklyft, då med en ostbågerygg & då ville jag bara få upp vikten för att visa alla andra att jag är stark. Idag kom 100 kg upp i marklyft! Jag har aldrig varit så stolt över att lyfta vikter som jag är idag. Jag har aldrig mått så här bra som jag mår idag. Jag tränar inte för att visa andra min styrka, jag gör det jag älskar för att jag utvecklas på alla plan genom att vara på gymmet. Idag har jag träffat människor på gymmet som jag har hjälpt & inspirerat. Idag har jag blivit en klokare mäniska. Idag träffade jag en kille som förstod mig, vi kunde prata, resonera & diskutera allt mellan himmel & jord. Idag är en stark dag.

Tack vare min mamma & pappa existerar jag. Tack vare mina syskons glädje & energi är jag lycklig & gladare än någonsin just nu. Tack vare min släkt har jag blivit klokare. Tack vare mina vänner har jag det bästa stödet som jag kan få. Jag älskar er!

Oavsett vad som händer i övriga livet så finns alltid familjen & släkten kvar. Visa att du älskar dem, små uppskattningar i vardagen kan göra mycket, jag vet att det gör mycket. Riktiga vänner står kvar som dina vänner oavsett vad som händer.. Ta vara på dina riktiga vänner & slösa ingen energi på dem andra.. Om du är glad & positiv så sprider det sig! Om du fokuserar på det positiva så kommer positiva saker att ske. Om du är dig själv så kommer folk att älska DIG för den DU är! #FamilyFirst #Kärlek #MySmileIsMyWeapon 

Jag kan inte påverka något som har passerat.. Jag kan inte påverka det som har hänt.. Jag kan inte påverka vad jag har gjort.. Men jag kan påverka vad jag gör här & nu! Jag kan nu ta 10 djupa andetag & bara njuta av stunden här & nu. Det är nu jag kan styra upp min framtid & mitt liv. Det är idag som jag har slutat blunda för mina problem & faktiskt tagit tag i dem & håller på att göra en förändring för att få fram en bättre version av Rebecca Jonsson.

Med facit i handen tittar jag tillbaka på min tävlingsdiet med klokare ögon & försöker se vad det var som gick fel. Fanns det något jag kunde ha gjort annorlunda för att få ett ännu bättre resultat, i rätt tid & vid rätt tillfälle? 

Jag skulle ha gjort som min coach sa åt mig att göra. Jag vet vad han går för & jag vet vad han kan. Varför gjorde jag inte som han sa åt mig att göra? Jag trodde inte på honom när han sa åt mig att vila. Jag trodde inte att han menade allvar när han sa åt mig efter Aktiv Open att jag nu måste tagga ner lite.. Jag såg inte själv att jag var i riktigt bra form så tidigt.. Jag såg inte att jag var i tävlingsform 6 veckor innan tävling......

Jag skulle ha gjort som coach sa åt mig att göra. Om jag hade gjort som han sa så kanske jag inte hade gått in i väggen.. Det vet jag inte, för det har redan hänt. Det är dåtid, inget jag kan påverka här & nu.

Nu fokuserar jag på det jag kan påverka, nu lyssnar jag inte bara på personer jag litar på, nu tänker jag till på vad dem säger & tar sen ställning till det dem har sagt & agerar sen själv utefter vad jag tycker låter sunt, bra & vettigt i mina öron. Jag lyssnar nu extra noga på min gamla coach, han vet vad han gör. Han är både min & tusentals andra människor stora förebild! All respekt till honom & det han gör.

Dagens lärdom: Gör som mig, ta tag i dina problem, här & nu! Man kommer inte vidare & utvecklas om man blundar för sina problem. Jag lyssnar numera på min kropp & försöker förstå vad den menar med alla signaler som den dagligen sänder ut & jag litar på mig själv & min kropp. #Här&Nu #YouVSYou #10DjupaAndetag #MotEttStarkareLiv #MotEnBättreHälsa #MotEnBättreVersionAvMigSjälv #JagSkaBliBäst

Jag följde inte planen. Jag gjorde INTE som Erik sa åt mig att göra. Han har sagt åt mig flera gånger att bromsa lite men jag fattade inte att han menade allvar förrän han skakade om mig på gymmet & sa att jag kommer gå upp på scenen blöt om jag fortsatte som jag gjorde, han sa åt mig och ta en vilodag, vilket jag gjorde. Men JAG lyssnade på honom försent... Jag körde mitt eget race, jag gjorde det jag trodde på och det kan jag stå för nu & om 10 år. Om någon undrar något om varför jag kollapsade så fråga mig! Jag svarar mer än gärna på era frågor & jag vill gärna få en chans att förklara mig innan ni dömer mig som person. Det jag gjorde var kanske mindre bra val (fast jag nu är starkare än någonsin & kan rekommendera sånt som man inte ska göra för att man inte ska behöva göra mina misstag.

Jag åt den maten som stod på kostschemat fast i större mängder & tränade ännu hårdare än vad han hade sagt åt mig att göra. Gör inte det, det blir INTE bättre resultat. Jag var i tävlingsform 6 veckor innan tävling, vilket inte är bra eftersom att jag inte skulle upp på scen förrän om 6 veckor. En PT lägger upp en plan som är anpassad efter dig & dina förutsättningar. Du som klient sätter upp ett mål & det är en PT:s jobb att göra upp en plan för dig så du når dina mål i rätt tid & på rätt sätt. Om du inte lyssnar på din PT så kommer du inte få bästa möjliga resultat.

Jag är ett skräckexempel på hur man inte ska göra. Jag lyssnade inte på min personliga tränare, så jag blev klar för tidigt, kollapsade & gick in i väggen. Det gäller att hitta en balans, blir utgifterna större än inkomsterna och man går på en diet med som mål att tappa fettmassa & det inte längre finns fett att ta av, då ställer kroppen in sig i svältläge och alla sinnena blir mycket skarpare, man kan till slut inte sova för att man inställd på jakt efter mat och energi. Det är därför jag klarade av att springa 1,5 mil innan frukost på en bra tid, med väldigt lite fett på kroppen.

Mitt tips till er är att hitta en PT du litar på & följ planen. Håll en bra kontakt, var öppen, ärlig & visa engagemang! Då kommer ni få otroligt mycket tillbaka, både i resultat & även en sund & hälsosam livsstil som håller i längden. #LyssnaPåCoachen #GörSomCoachSäger #GeAldrigUpp #ViljaAvStål #HaKul 

Avdelningen kallas PIVA, en speciell Psykiatrisk intensivvårdsavdelning för patienter som har ett väldigt stort behov av vård. Nästan alla intagna på Piva är tvångsomhändertagna, förutom jag. Jag var där frivilligt. Dem andra som var där vårdades enligt lag om psykiatrisk tvångsvård, (LPT). Likaså jag, jag vårdades också så, fast jag ville vara där, jag tog emot all hjälp jag fick. 

Jag går i den långa korridoren i mina favoritkläder från Better Bodies, mina mjukisar Women´s Baggy Soft Pant utan snören. Mitt aqua blue Halterneck Tank top från Better Bodies. Över har jag en varm tjockiströja från MM sports, men den har snören. Jag får gå in i ett rum med två personal och jag blir ännu en gång visiterad från topp till tå. Dem kollar igenom mina väskor så noga som jag själv aldrig har gjort. Dem hittar fack som jag aldrig har sett eller ens visste om att de fanns. Återigen förstå jag ingenting, är jag inte på sjukhuset? Har dem skickat mig till något fängelse? Det här har jag aldrig varit med om att dem gör på sjukhuset. Något är fel, drömmer jag? Är jag död? Jag förstår absolut ingenting....

Nu har dem visiterat mig och mina saker. Byxorna får jag ha på mig, även linnet, men min varma tjockiströja tar dem från mig, för att den har snören, jag kan ta livet av mig med den. Skorna får jag såklart heller inte behålla, dem har ju snören, det är träningskor, löparskor från Asics. Jag är kissnödig, jag försöker samla energi och berätta det för dem och dem uppfattar att jag behöver gå på toaletten, men det får jag inte. Jag frågar varför, och jag var tvungen att kissa i en mugg innan. Jag sa åt dem att hämta den där jävla muggen så kissar jag direkt och deras dumma svar är "Kan du det då" Jag har just sagt att jag är jättekissnödig och dem frågar om jag kan kissa.... Till slut hämtar dem en mugg som jag fyller. Men det var inte bra, jag kissade för mycket i den. Sa ju att jag var kissnödig tänkte jag...

Jag har fortfarande inte fått någon mat, ett äpple och en apelsin har jag i omsättning i kroppen. Jag ska alltså gå och lägga mig och sova genomfrusen och dödshungrig. Trots att jag får tunga droger att sova på så går det ändå inte, jag är så hungrig att jag inte kan somna, trots att jag bara har sovit 5 timmar på 2 veckor. Jag får ett äpple och ett päron, äter upp allt, inklusive kärnorna och skaftet, jag visste inte om jag skulle få någon mer mat på det här stället, så som jag har fått slita för lite frukt. Jag tänkte bara överlevnad här.

På något sätt försvinner jag, däckar, somnar eller kanske ännu mer drogad.... Jag vaknar upp av att jag är sååå hungrig och frusen... Jag tar mig ut genom dörren går genom den långa korridoren och hittar personal, jag försöker få fram att jag fryser och är hungrig, dem svarar att frukosten är inte än, den är klockan 8. Jag frågade vad klockan var, hon var bara 5. En personal går med mig till rummet och säger att jag får försöka somna om. Jag blir så arg inombords, men jag har inte energi att visa det. Jag är dessutom drogad. Jag jobbar inom vården själv, jag jobbar med precis samma saker som dem gör, jag vet att dem gör rätt i att följa mig till mitt rum och försöka få mig att somna. Skillnaden mellan mig och den personen som följde mig till rummet är att jag skulle aldrig gå och lägga någon hungrig och frusen, ALDRIG.

Jag däckar, efter ett tag hör jag några röster, jag hör frukost. På något sätt tar jag mig ut ur rummet och hittar mat, den så kallade frukosten.. Jag äter upp allt som finns. Mackor, ägg, fil, mjölk, juice, jag äter verkligen upp allt, förutom flingorna, jag orkade inte öppna burken, det var för ansträngande. När jag är klar, vill jag gå på toaletten och tvätta händerna, jag hade noterat att det inte fanns någon tvål på toaletten, så jag frågar personalen om tvål, han frågar om jag vill dusha, nej sa jag, jag vill bara tvätta händera. Jag fick i alla fall en tvål att tvätta mina händer.

Jag har mycket tankar i huvudet, det känns som att huvudet ska explodera. Jag frågar om papper och penna, efter en lång väntan får jag några blad att skriva på. Det tar inte många minuter så har jag skrivit upp allt papper jag har, jag kunde äntligen få ur mig lite tankar från huvudet... Men sen får jag inget mer papper.. Jag sitter där i ett hörn vid fönstret, jag har tagit lakarnet och använt det som en filt, jag fick in lite dagsljus från fönstret som gav mig lite extra energi. Efter en lång ensam stund, där i hörnet, ledsen och trodde jag redan var död. Eller så sov jag och hade en hemsk mardröm. Det var fel, det var verkligheten, eller det var min upplevelse och mina känslor där och då på PIVA. Det kommer in en kille, som säger att han har fixat så jag får bo på en annan avdelning, 25a lyxhotellet där personalen inte sköter sina jobb....

Fortsättning följer....

Jag ligger i ambulansen, gråter, skrattar, snorar, samtidigt som jag berättar min livshistoria för den underbara ambulanspersonalen som orkar lyssna på lilla mig som har så mycket att berätta, så mycket att jag börjar i helt fel ordning... allt bara kommer ur min mun, jag behöver inte tänka & det är inte mycket hon behöver fråga mig om (förutom då personnumret) och då får hon både mitt för, efternamn, adress, ort, post nr, tävlingsteamet & vem min coach då var. Jag kunde alltså inte bara enkelt svara på den frågan hon just ställde, utan jag ville helst berätta allt om mig själv, för att jag var stolt, jag är stolt över mig själv, jag är stolt över att heta Rebecca Jonsson, jag är stolt över mina värderingar, jag är stolt över vad jag har åstadkommit, jag kände mig nästan klar med allt. Jag låg där i ambulansen med en bra känsla, för jag visste att det är det här som är nyckeln till en bättre version av BeccisenJonsson.

Nu har vi kommit in till Vrinnevisjukhuset i Norrköping & jag kunde nästan helt själv hoppa ner från ambulansen ner på marken, (jag behövde ett handtag) & jag får en filt, en specialare (extra värmd) för mig då jag var en liten tunnis utan fett på kroppen. Jag får ett rum, ett tillfälligt rum på förmodligen akuten... Dem tar massor med tester på mig, alla näringsvärden, blodtryck, puls, droger... En riktig hälsokontroll med andra ord! Alla värden & svar var positiva! Så kroppen var det inget fel på, eller i alla fall den fysiska kroppen.... Slussades alltså in på psyk, det var den mentala biten som jag behöver lite hjälp med... 

Dag 1, fängelsepsyk: Jag kommer in genom den låsta dörren, med sällskap av en väktare... Jag ser en skylt där det står väntrum som en stor lampa lyser upp.. Det är mörkt & jag blir rädd, rädd på riktigt. Jag postar en bild på insstagram med den här skylten & skriver något i stil med "det enda jag gör här är att vänta...." Jag lägger upp allt på instagram, alla mina känslor alla bilder, allt jag gör vill jag visa världen.. Men jag inser inte själv att jag faktiskt är på psyk. Jag var så sjuk att jag själv inte insåg hur sjuk jag var......

Efter en lång väntan får jag prata med en läkare... Samtalet går bra & jag sitter med öppna armar för den hjälpen som jag erbjuds. Jag är helt villig att ta emot eran hjälp & jag säger att jag kommer att lyssna på er & ta in vad ni säger & även göra som ni säger, om det inte är något jag tycker låter fel eller konstigt i mina öron.. Då kommer jag att ifrågasätta varför. Det tycker han låter bra.. Så kommer vi till det här med maten.. Jag förklarar klart & tydligt (eller mitt bästa, i det skicket jag var i då) att jag går på en superstrikt diet & ska upp på scen & tävla om 6 veckor, bara jag får min mat & sova lite så är jag nöjd... Då säger så här: "Du MÅSTE äta vår mat" då flippade ur.. Jag hatar när folk jag inte känner, litar på, eller har det minsta förtroendet för säger åt mig vad jag måste göra... Jag tar min, proteinshake, mina aminosyryr & min väska & flyr ut ut rummet skrikandes "Nu är jag arg på dig" "Jag tänker inte vara här"!!!!!

Jag springer ut från rummet till den svarta korridoren, efter mig springer läkaren ut in i ett annat rum... Jag springer till dörren, den är låst... Jag springer runt som en yr höna, men jag kommer inte ut jag är fast på psyk.. Blir kissnödig, försöker hitta en toalett, hittar ingen toalett, blir ännu galnare, argare, ledsen, rädd, svimfärdig, vrålhungrig & helt förstörd går jag framåt, tittar på alla dörrar... Det lyser rött på varenda rum jag ser, jag försöker hitta mitt rum, men jag kan inte minas vilket det var.. Jag är ju inte helt borta.. Jag har fattat att jag är på psyk & kan inte rycka i alla dörrhandtag, jag är FÖR I HELVETE PÅ PSYK tänkte jag, man vet ju inte vad man kan möta om man rycker & sliter i alla dörrar.. Jag fick ännu mer panik, jag tror jag ska dö, men jag vill för fan leva....

Till slut hittar jag personal & försöker få fram att jag är hungrig & törstig.. Idioterna fattar inte att jag menar allvar..... Jag får alltså slita av mig kläderna & börja posera för att visa att jag var i tävlingsform 6 veckor innan tävling.. Jag hade i princip inget fett på kroppen alls & inte heller glykogen lagrat.. Jag hade bara ätit min frukost.... En av personalen filmar mig när jag gör mina kvartsvändningar.. Men trots detta så får jag inget att äta. Jag lägger upp videon på instagram i hopp om att någon/min coach ska se att jag är i tävlingsform & behöver näring.... Och att han skulle komma & ge mig mat... Det gjorde han inte. Ingen gav mig mat, när jag behövde det som mest......

Efter att jag hade samlat mig lite mer mentalt så börjar jag skälla på dem & bli riktigt arg för att jag måste ju få något att äta.. Det ser du väl... Till slut erbjuder dem mig en jävla macka.... & jag blir ännu argare & säger ungefär så här: "Jag vill för i helvete inte ha en macka, den innehåller ju inga jävla näringsämnen.." Låser in mig på toaletten & ringer vän efter vän, släkting efter släkting.. Ingen vill hämta mig heller. Jag dör typ.. Men bara nästan, jag går ut från toaletten, lite lugnare, men fortfarande svinarg & helt söndergråten... Jag inser att det är här jag måste stanna.. Jag sätter mig i väntrummet, helt skräckslagen & så hungrig att jag knappt vet vad jag heter längre.... 

Till slut skriver jag in mig själv där, på psyk. Slussas mellan flera avdelningar.... Svajar mellan liv & död, rent mentalt.. Det är i alla fall min känsla, där & då... Fortsättning följer........

Det är lördag, datumet är den 30 April 2016 & jag står på crosstrainern på gymmet Aktiv Hälsocenter i Finspång... Jag har stått där i 55 minuter, jag har 5 minuter kvar. Kroppen är stark, den orkar 5 minuter till, den skulle klara av 5 timmar till för att det är den van vid. Jag har tränat 3-4 pass om dagen 7 dagar i veckan & gått på en strikt tävlingsdiet med Alströmerpokalen som mål, jobbat i princip dygnet runt, tränat på rasterna & sprungit milen mitt i natten när jag inte kunde sova... Natten till lördagen den 30 April sov jag 5 timmar & det var mer än vad jag har sovit på 2 veckor. 

Jag står kvar på crosstrainern, det är för i helvete bara 5 minuter kvar... Hur svårt kan det va, tänker jag surt... Vet ju själv att jag har klarat av 5-6 timmars träning på en dag & jag kan inte ens stå här i 5 minuter till.. Vad är det som händer.. Jag orkar inte stå kvar min tid som Erik min dåvarande coach hade sagt åt mig att köra.. Det här var ju semester, jag tänkte lägga upp en bild på instagram & skriva så här: "Nu var semestern slut, dags för det hårda arbetet.. & så tänkte jag lägga upp en bild på mig själv när jag poseringstränar..."

Den där bilden blev aldrig tagen, men jag avslutade i alla fall min semester på ett ganska dramatiskt sätt.... Jag gråter, skakar, skriker, trampar, svettas & försöker stå kvar tiden ut.. Jag klarar det inte, det snurrar i mitt huvud, jag hör bekanta röster, jag hör mina fina vänner, dem som jag alltid har kul med, dem som alltid stöttar mig, dem som jag alltid stöttar... Min underbara gymfamilj är samlad runt mig på gymmet lördagen den 30 April 2016.

Jag hör dem, suger åt mig som en svamp av deras fina komplimanger till lilla mig & jag vill ingen hellre än att bara prata med dem, berätta för dem hur mycket dem betyder för mig... Men jag får inte fram ett endaste ord, jag kan inte ens öppna mina ögon & se dem.. Jag får panik, jag bara ligger där & kan inte göra någonting.. Från nåågonstans får jag energi & börjar helt plötsligt vakna till liv, gråter, skriker, skakar... Där & då ville jag inte leva längre.. Jag kände att jag inte hade kontroll över mig själv, över min livssituation... Jag får alltså en riktigt jävla hemsk panik-ångest-attack...

Jag svimmar igen... Men nästa gång jag vaknar så ser jag något grönt & gult, jag ser ambulanspersonal, jag förstår ingenting... Fast dem förklarar för mig att jag har svimmat på gymmet så förstår jag det inte.. Jag tror det är en dröm, inte har väl jag svimmat på gymmet.. Så hårt kan jag väl inte ha pressat mig själv.. Tydligen så är jag ganska duktig på att pressa mig själv.. Är väl godkänt om man svimmar & skriver in sig själv på psyk i 4 dagar.. Jag behöver hjälp, proffesionell hjälp.. Jag behöver något mer än en coach, han räcker inte till. Han kunde inte hjälpa mig framåt i den situationen jag var i då. 

Om jag skulle ha behållt Erik Anklew som min coach så skulle jag vara tvungen att göra exakt som han säger & jag vet själv att jag inte kommer att klara av det så jag sa upp mig som klient & började där & då coacha mig själv, med stöttning & support från vänner, familj & mina underbara skötare på psyk. Jag litar inte på Erik till 100 % för att jag tycker att han borde ha sett att jag skulle ha kollapsat & det gjorde han, men det var för sent.....